Lämnar ingenting orört

Title: Lämnar ingenting orört/Leaving nothing untouched

Material: Paper raffia, mohair, sisal, paper thread, synthetic thread, wood.

Dimensions: Approximately 200 x 150 x 50 cm.

Year: 2016

Photos from Galleri Box: Hendrik Zeitler.

Paintings: Petra Axelsson.

Sculptures are made of me.

Tyvärr är jag som alltid rädd för att gå vidare. För gå vidare, det betyder gå härifrån, hitta mig, tappa bort mig, försvinna och börja om, först okänd, sedan likadan som alltid, på en annan plats[…]

[…]det har aldrig funnits någon, det har aldrig funnits någonting, ingen annan än jag, ingenting annat än jag som talar till mig själv om mig själv, jag kan inte sluta, jag kan inte fortsätta, men jag måste fortsätta, jag ska alltså fortsätta, utan att ha någon, utan att ha någonting, bara mig själv, bara min egen röst, det vill säga jag ska tystna, jag ska sluta, det är redan slut, det är slutet som börjar, det blir inget slut, vad är det, ett litet hål, man går ner i det, det är tystnaden, den är värre än ljudet, man lyssnar, det är värre än att tala, nej, inte värre, likadant, man väntar, ängsligt, har de glömt bort mig, ja, nej, man ropar, man ropar på mig, jag kryper ut igen[…]

[…]om jag lyssnade mera till detta avlägsna andetag som har varit tyst så länge och som jag äntligen hör, så skulle jag lära mig ännu mer i detta ämne. Men just nu kommer jag inte att lyssna till det mer, jag tycker inte om det där avlägsna andetaget, jag är till och med rädd för det. Men det är ett ljud som inte liknar andra ljud som man kan lyssna till när man vill och som man ofta kan tysta ner genom att gå sin väg eller täppa till öronen, det är ett ljud som börjar surra inne i huvudet och man vet varken hur eller varför. Det är med huvudet man hör det, öronen har ingenting med det att göra, och man kan inte tysta ner det, det tystnar av sig självt när det vill. Om jag lyssnar eller inte har alltså ingen betydelse, jag hör det i alla fall tills det slutar[…]

Ur ”Trilogin” (”Malloy”, ”Malone dör” och ”Den onämnbara”) av Samuel Beckett (utgivna 1951-1953). Sidan 355, 463 och 57.